Vad är en molntjänst?

Molntjänster är ett av de ord som används överallt och sällan förklaras. Kärnan är enkel: i stället för att köpa och driva egna servrar hyr du datorkraft, lagring och program över internet, och betalar för det du använder. Här är vad begreppet faktiskt betyder, utan flum.

Kapacitet ur väggen, inte eget kraftverk

Den bästa liknelsen är elnätet. Ett företag bygger inte ett eget kraftverk för att kunna tända lamporna – det kopplar in sig på nätet och betalar för de kilowattimmar det drar. Behovet får svänga över dygnet utan att någon behöver bygga ut något.

Molnet fungerar likadant för it. Du kopplar upp dig mot en leverantörs enorma anläggningar och hyr precis den kapacitet du behöver för stunden. Toppar du inför en kampanj drar du mer; lugnar det ner sig drar du mindre. Alternativet – att äga hårdvaran själv – motsvarar det egna kraftverket: du måste dimensionera för den högsta tänkbara toppen och betala för den även de dagar den står oanvänd.

Det är den här flexibiliteten som är hela poängen. Du slipper stora investeringar i förväg, slipper gissa hur mycket kapacitet du behöver om tre år, och kan skala upp på minuter i stället för veckor.

Tre nivåer: infrastruktur, plattform och färdig tjänst

Molntjänster brukar delas in i tre nivåer beroende på hur mycket leverantören sköter åt dig. Ju högre upp, desto mindre behöver du själv hantera – men desto mindre kontroll har du också över detaljerna.

Infrastruktur är den lägsta nivån: du hyr råa byggblock som virtuella servrar, lagring och nätverk, och bygger själv allt ovanpå. Det ger maximal frihet men kräver mest egen kompetens att sköta.

Plattform är mellannivån: leverantören sköter servrar, operativsystem och drift, och du fokuserar bara på att bygga och köra din egen applikation. Du slipper serverunderhållet men följer plattformens spelregler.

Färdig tjänst är den översta nivån: ett komplett program du bara loggar in i och använder, som ett mejlsystem eller ett bokföringsprogram. Här sköter leverantören i princip allt, och du anpassar bara inställningar.

De flesta verksamheter använder alla tre samtidigt utan att tänka på det – ett affärssystem som färdig tjänst, en egen produkt körd på en plattform, och lite egen infrastruktur för det som inte passar in någon annanstans.

Ett konkret exempel

Säg att du driver en nätbutik. Före molnet hade du köpt in servrar dimensionerade för julhandeln – och betalat för dem även i juli när trafiken är en bråkdel. Kraschade en server en söndag fick någon åka in och byta den.

I molnet startar du i stället några virtuella servrar som räcker för vardagen. När Black Friday närmar sig skruvar du upp kapaciteten med några klick, och skruvar ner den igen när ruschen är över. Du betalar för den höga kapaciteten bara de dagar du faktiskt behöver den, och leverantörens driftteam håller hårdvaran igång åt dig. Skillnaden mot att äga allt själv blir tydlig både i kostnad och i hur snabbt du kan reagera.

Marknaden och de europeiska alternativen

Tre leverantörer dominerar: Amazon Web Services, Microsoft Azure och Google Cloud. De erbjuder hundratals tjänster på alla tre nivåer och driver datacenter över hela världen. Vid sidan av dem finns europeiska alternativ som ofta väljs när datan av juridiska eller strategiska skäl bör stanna inom EU.

Valet av leverantör handlar sällan om vem som är “bäst” i absolut mening, utan om vad som passar er: vilken teknik ni redan använder, vilken kompetens som finns i teamet och vilka krav ni har på var data lagras. För verksamheter som hanterar personuppgifter väger dataskyddsfrågan tungt, och då blir molnet lika mycket ett juridiskt som ett tekniskt beslut.

Vill du reda ut vilken molnstrategi som passar er verksamhet och era regelkrav, tittar vi på Weapp gärna på helheten och kan resonera igenom valen innan ni bestämmer er.